Häromdagen gjorde jag någonting som är väldigt ovanligt för mig. Jag publicerade som bekant en dikt, vilket väl i sig inte är speciellt anmärkningsvärt. Däremot var min skrivprocess denna gång annorlunda och jag tänkte peta lite i de tankarna bara för att det är intressant att resonera kring det. Som vanligt börjar jag helt obegripligt på en annan plats. Men vi kommer fram, häng kvar.
Fortsätt läsa Syfte-rytm-tyngd-innebörd – eller hur jag nästan lustmördade min dator
Det här med att skriva. Någon sade en gång att det är som att gå hem från jobbet varje dag och ha ett par sidor läxa att göra när man kommer hem. I agree. Nu fungerar ju alla givetvis väldigt annorlunda. Jag är, i brist på bättre ord och förhoppningsvis utan att trampa någon på tårna, märkligt bipolär i mitt skrivande.
Men så är det nog för många. Det finns dagar då jag måste tvinga mig själv till det, och dagar då jag nästan måste dra i handbromsen för att få något annat gjort. Det finns dagar då pappret tycks skriva sig självt och dagar då jag stirrar på det i timmar. Och de dagarna då inget blir skrivet mår jag dåligt över att jag inte fått något gjort.
Vad som irriterar mig lite är att människor ibland pratar om skrivande som att deras förhållande till det är det enda rätta. I stil med att: ”om du inte vaknar tre på natten och det första du tänker på är att skriva – då kan du lika gärna ge upp att bli författare”. I call bullshit.
Jag älskar att skriva, I really do. Men det finns dagar då det är det tråkigaste i världen. Dagar då jag tänker på tusen andra saker förutom att skriva. Jag tror inte det minskar mina chanser att bli utgiven eller gör mig till en sämre författare. Allt som räknas är trots allt kvalitet och ett stort mått tur. Givetvis blir man bättre på att skriva ju mer man gör det, men det är svårt att se egenvärdet i att det alltid ska kännas kul och pepp för den sakens skull.
Nej, det här blir ett spretigt inlägg. Vad jag försöker säga är att min skrivprocess är väldigt fylld av glädje och ångest. Som alla andras, antar jag. Men vi har olika sätt att jobba. Vissa människor är väldigt produktiva i ett jämnt, utdraget tempo. Andra personer *räcker upp handen* har tydligare toppar och dalar. Huvudsaken är att, har jag lärt mig, med min disposition behövs disciplin, morötter och örfilar. I den mån det går är det klokt att bygga broar över dalarna. Men topparna behåller jag gärna.
UPDATES: Krysantemum, sista delen ska ut den här veckan. Sedan började jag i huvudet knåda en tvådelars kort skräckhistoria. Därefter börjar det bli dags att återvända till bokprojektet. Lägga sista handen vid karaktärer, se över samhällssystemen en gång till, fundera på vad jag missat och baka ut det sista av magi/övernaturligheter. (Jobbar man med fantasy är nog detta den kanske största snubbeltråden och orsaken till mängder av plot holes. Jag återkommer till detta.)
Too long in the shadows… no more.
Berättande 