Slipstenstext eller konsten att göra rätt saker fel

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det har varit oerhört svårt att komma igång med skrivandet när det gäller det ”riktiga” projektet. Och jag har snart slut på ursäkter för att vara helt ärlig. MEN det jag kan säga är i alla fall att det kommer bli någon mer saga och lite kortare text och sedan på’t igen.

Nåväl, däremellan hann jag med Krysantemum. Det har varit en väldigt bra vad jag brukar kalla sliptstenstext där jag fått testa lite olika grejer som jag inte gör i vanliga fall.

Dels är Krysantemum väldigt minimalistisk. Det finns ganska mycket fakta bakom trots att det är en kortstory men jag har valt att jobba med ganska lite av den informationen för att försöka avväga hur mycket som krävs för att göra en text begriplig utan att vara faktatung. Det gäller också personer där jag ville göra ett minimalistiskt persongalleri för att försöka se hur många personer som egentligen behövs för att bära runt olika typer av scener. Det slutade på fem levande; Gabriella, Sinibad, Annia, Patricé och Tygard.

För det andra finns där tre parallellhandlingar som jag ville haka samman på något vis. Mady, alltså Gabriellas mor, har sin egen historia, givetvis också Gabriella som är protagonist. Och sedan själva berättelsen om världen och Krysantemum.

För det tredje har jag arbetat väldigt annorlunda språkligt med ett mer prosaiskt språk. Mycket korta, ofullständiga meningar och så vidare. Nu ska jag säga att det nog är en del av någon slags normal skrivrytm för mig, men det fick ett något mer överdrivet uttryck. Sedan om det uppskattas eller icke är nog ett 50/50-case.

För det fjärde handlade det om att experimentera lite med konsekvent scenbeskrivning där jag ville se hur mycket bärande detaljer som behövs i olika rum för att dra runt handlingen och att hålla detaljerna konsekventa. För här gjorde jag inget arbete alls innan utan jag skrev alla miljöer i stunden. Det är nog i övrigt en av de största utmaningarna för alla som skriver långt. Att hålla ihop allt i alla scener.

För det femte handlade det om att försöka se till att undvika logiska fallgropar i handlingen.

Och, för det sjätte och sista, är själva grundtanken med texten egentligen poesi snarare än en berättelse. Där jag har lagt in små händelser, tankar och betydelsefulla detaljer som vävts in i handling och text.

Med allt det här sagt var det en bra träningsrunda som jag tror och hoppas ger lite uppslag även i det längre skrivandet. Och jag tror att det är en god idé att kasta in sådana här kortprojekt ibland för att slipa till stilen och våga ta ut svängarna lite. Se vad som bär, se vad som inte funkar. Och ha lite kul med text snarare än att sitta med ångest när det som borde skrivas inte kommer ut.

Avslutar med ett citat från poeten och författaren Charles Baudelaire:

Always be a poet, even in prose

Krysantemum , del 3 – den sista delen.

Det här är den tredje och avslutande delen i Sci Fi-berättelsen Krysantemum. Här finns Krysantemum – del 1 och Krysantemum – del 2.

Fortsätt läsa Krysantemum , del 3 – den sista delen.

It’s a roller coaster ride, baby

Det här med att skriva. Någon sade en gång att det är som att gå hem från jobbet varje dag och ha ett par sidor läxa att göra när man kommer hem. I agree. Nu fungerar ju alla givetvis väldigt annorlunda. Jag är, i brist på bättre ord och förhoppningsvis utan att trampa någon på tårna, märkligt bipolär i mitt skrivande.

Men så är det nog för många. Det finns dagar då jag måste tvinga mig själv till det, och dagar då jag nästan måste dra i handbromsen för att få något annat gjort. Det finns dagar då pappret tycks skriva sig självt och dagar då jag stirrar på det i timmar. Och de dagarna då inget blir skrivet mår jag dåligt över att jag inte fått något gjort.

Vad som irriterar mig lite är att människor ibland pratar om skrivande som att deras förhållande till det är det enda rätta. I stil med att: ”om du inte vaknar tre på natten och det första du tänker på är att skriva – då kan du lika gärna ge upp att bli författare”. I call bullshit.

Jag älskar att skriva, I really do. Men det finns dagar då det är det tråkigaste i världen. Dagar då jag tänker på tusen andra saker förutom att skriva. Jag tror inte det minskar mina chanser att bli utgiven eller gör mig till en sämre författare. Allt som räknas är trots allt kvalitet och ett stort mått tur. Givetvis blir man bättre på att skriva ju mer man gör det, men det är svårt att se egenvärdet i att det alltid ska kännas kul och pepp för den sakens skull.

Nej, det här blir ett spretigt inlägg. Vad jag försöker säga är att min skrivprocess är väldigt fylld av glädje och ångest. Som alla andras, antar jag. Men vi har olika sätt att jobba. Vissa människor är väldigt produktiva i ett jämnt, utdraget tempo. Andra personer *räcker upp handen* har tydligare toppar och dalar. Huvudsaken är att, har jag lärt mig, med min disposition behövs disciplin, morötter och örfilar. I den mån det går är det klokt att bygga broar över dalarna. Men topparna behåller jag gärna.

UPDATES: Krysantemum, sista delen ska ut den här veckan. Sedan började jag i huvudet knåda en tvådelars kort skräckhistoria. Därefter börjar det bli dags att återvända till bokprojektet. Lägga sista handen vid karaktärer, se över samhällssystemen en gång till, fundera på vad jag missat och baka ut det sista av magi/övernaturligheter. (Jobbar man med fantasy är nog detta den kanske största snubbeltråden och orsaken till mängder av plot holes. Jag återkommer till detta.)

Too long in the shadows… no more.

Krysantemum – del 1

Det här är del 1/3 i Sci Fi-berättelsen Krysantemum. En dystopisk berättelse om hopp och vad det innebär att vara människa. 

Fortsätt läsa Krysantemum – del 1