Poetisk rättvisa – vad är det?
Ett förutsägbart slut –
vad belönas och vem?
Av vilken hand?
Vem kan säga om det var dina
Eller mina handlingar
Som i slutändan var dygd eller dåd?
Vem kan säga om ditt hjärta
eller mitt hjärta
väger mer på Anubis våg?
Om du är en vit fjäder
Eller en kula av stål
Båda flyger ju oavsett –
men med olika mål
Etikett: poesi
Asfalt
Asfalten under mina fötter är saknad
Varje steg, varje rörelse ett avstånd
Du är en punkt, någonstans
Du existerar på en plats och jag
Jag på en annan
Vi rör på oss långsamt nu
Universum ritar om våra spår
Linjerna dras ut, oändlighet
Du som var en del av mig
Svävar nu ovisst i intet
I någon annans luft ska du andas
Men ingenting är sant
Ingen yta är på riktigt fast
Inga steg kan hålla någon borta
Tiden går framåt och bakåt samtidigt
Allt finns här och nu – även vi
Rummet är varken stort eller litet
(För vem bestämmer det?)
Kanske är du bredvid mig
Eller oändligt långt borta
Jag sträcker mig ut men når inte
Allt får vara som det är i natt
Vi lever som om livet vore sant
Med handen mot den kalla väggen
Som om steg på asfalt
Tar oss längre från varandra
Det oerhörda
En tappad röst är ibland mer
säger i sin fyllnad
vad de tomma orden sällan mäktar
Mellan ljudlöshet och dig
vilar ett oerhört hav
Tro aldrig att det är tomt
för under stilla yta
vilar Atlantis och mer
Precis som vinden
som träffar din kind
aldrig riktigt är din egen
där du står på kullen
har den också andra smekt
Så kan inget någonsin sägas vara
varken bara ditt eller bara mitt
Solen som träffar oss värmer andra,
stjärnorna ser likadana ut
och vintersnön faller lika tyst
Bara havet är vårt,
det där oerhörda ljudlösa
Det vet jag –
för i dess tystnad
hör jag viskad vår saga
Irrbloss
En lägenhet blir ett hem först när en doft flyttar in
Och fåglarna leker som om ingenting har hänt
Men fårorna som rivitis i snöskaren vet
Att vinden som vilar över frosten likt en röst
Är en vän du måste lära dig att viskande älska
Och irrblossen lyser trots allt vid himmelen än
En ljuslåga räcker nog för att tända en stjärna
För var tar elden slut och var tar elden vid?
Vintern ligger doftlös och klär sig i månljus
Och världen slumrar under svarttjärnens is
Syfte-rytm-tyngd-innebörd – eller hur jag nästan lustmördade min dator
Häromdagen gjorde jag någonting som är väldigt ovanligt för mig. Jag publicerade som bekant en dikt, vilket väl i sig inte är speciellt anmärkningsvärt. Däremot var min skrivprocess denna gång annorlunda och jag tänkte peta lite i de tankarna bara för att det är intressant att resonera kring det. Som vanligt börjar jag helt obegripligt på en annan plats. Men vi kommer fram, häng kvar.
Fortsätt läsa Syfte-rytm-tyngd-innebörd – eller hur jag nästan lustmördade min dator
Det här med poesi…
Okej, poesi är svårt. Det är, för att tala vanlig hederlig vulgärsvenska, jävligt svårt. Det finns massa skäl till det. Den stora tröskeln för mig är att poesi, och att skriva det mest av allt, uppfattas på ett visst sätt. Poesi är patetiskt, utelämnande, naket, pretentiöst. På sätt och vis är det kanske lite som modern konst. Många, jag inklusive ska jag erkänna, har svårt att förstå den konstformen. Och många har samma problem med poesi.
Och jag kan inte heller vara den enda som skadats av den pretentiösa ytan. Det finns allt för många hobbypoeter där ute som släpar runt på sin bok med dikter och mer eller mindre tvingar andra att läsa deras alster.
Men saken är den att poesi också är, i alla fall för mig, ett sätt att tjuvkoppla hjärnan. Jag går förbi det vanliga låset som spärrar tankar i vanliga fall. Pennan jobbar i något slags samspel mellan ryggmärg och hand – men jag tänker oftast relativt lite när jag skriver poesi. Till skillnad från när jag skriver längre texter. Då väger jag varje ord. Mer eller mindre.
Tyvärr är jag också fruktansvärt dålig på att gå tillbaka och redigera när jag skrivit poesi. Det kanske är för att jag inte haft något syfte att publicera. Eller kanske därför att jag bär på någon slags missriktad tro på att den där tjuvkopplingen av hjärnan ska få stå kvar på pappret – utan att behöva stå till svars för hjärnans bryderier och invändningar. Men det leder också till en generellt låg kvalitet.
Prestationsångesten infinner sig ändå på något vis efter att jag skrivit klart. Jag har block efter block skrivna med dikter. 80 procent är nog vad jag skulle betrakta som skit, men 20 procent är nog svaret på varför jag gör det. De 20 procenten är, för att uttrycka det bildligt, lite som en sådan där snöglob som man plockar fram på julen. En tanke, en scen, som jag lyckats frysa. En känsla som jag tror att vanlig text aldrig hade kunnat förmedla.
Och även om jag är dålig på att ta fram och titta på gamla alster så minns jag dem. Och när jag känner en viss känsla som jag en gång lyckades fånga så har jag på något sätt en bild i huvudet som gör det enklare att hantera. Poetry is a painting that speaks.
Apropå det här med pretentiöst…
Berättande 